.

Eftersom min tanke med bloggen var att jag skulle fa en chans att skriva av mig nar jag sitter pa andra sidan jorden, att ni dar hemma skulle fa lite information om vad som sker har samt att jag sen kan anvanda denna blogg som en dagbok att titta tillbaka i nar jag kommer hem - sa tanke jag skriva lite om hur jag kanner och mar har borta.

Hur ar det egentligen att flytta flera tusen mil fran familj och vanner? Fran rutiner, trygghet och traditioner?

I brist pa battre ord; Det ar skitjobbigt.

Speciellt nar du inte trivs pa ditt boende i borjan och du maste lagga all din energi pa att leta efter ett annat stalle. Men sa blir det ibland, det ar bara att acceptera och fokusera framat. Sen kommer jag ihag att jag blev riktigt trott pa att pengarna bara rann ivag, trots att jag holl i dem sa hart jag kunde. Har fortfarande inte nagon stabil inkomst, men bor iallafall gratis och far gratis mat sa jag ar pa ratt vag. Resten kommer losa sig med tiden, det vet jag.

Hemlangtan ar dock nagot jag fortfarande jobbar pa. Jag som alltid har varit sa himla hemmakar, det ar svart att bara slita upp alla rotterna och komma till ett annat land och kalla det sitt "hem". Sen kan jag inte bara ringa vem som helst hemma i Sverige och prata, bade med tanke pa tiden och kostnaden. Vissa dagar blir jag bara sa trott och vill satta mig pa ett plan hem igen, hem till alla traditioner och rutiner och manniskor. Men det funkar inte sa, jag skulle bli sa otroligt besviken pa mig sjalv om jag bara gav upp.

Och det tanker jag absolut inte gora. Jag borjar alska det har stallet mer och mer for varje dag som gar, men tro inte att jag har glomt er alla dar hemma. Det kommer aldrig att handa.