.

Ibland maste man skapa distans for att fa reda pa vad man verkligen vill. Och vad man verkligen har. Man inser hur enkelt det ar att ta saker-  och manniskor -  for givet. Sma, simpla saker som t.e.x nyponsoppa. Ni forstar inte vilka cravings jag har for nyponsoppa. Eller bara en sa enkel sak som att titta till vanster-hoger-vanster nar man gar over gatan, inte hoger-vanster-hoger-vanster-hoger-vanster i ren panikblandad skrack om att bli pakord varje minut man ar ute och promenerar.   

Varfor vill man alltid ha det man inte kan fa? Varfor ar det sa svart att njuta och leva i nuet? Vara glad over det man har? Sjalv sa har jag insett att jag maste ha nagot att se fram emot for att ma bra. Jag slar vad om att jag kommer sakna Australien nagot helt otroligt sen nar jag val ar hemma i Sverige igen. Fa blodad tand, kanske vill jag ut och se andra delar av varlden sen nar jag val har insett hur mycket denna resa har gett mig. Men jag gar hela tiden runt och tanker: "Jag vill att mitt liv ska borja." Men i sjalva verket sa har det ju redan gjort det? 

Men det har skett en omvandning. Jag sa till Freja igar ute pa balkongen: "jag mar verkligen bra nu. Sjalvklart langtar jag hem jatte mycket, men jag har borjat inse att man faktiskt kan klara sig sjalv. Helt sjalv. Det tomma halet i magen borjar antligen fyllas igen."

Mission accomplished.