.

Jag får många frågor just nu som t.e.x "Hur känns det?" "Är du nervös?" "Hur blir det med dig och Martin?"

För att svara på fråga ett och två. Jag vet inte! Igår ville jag bara lägga mig ner och gråta för att det börjar bli så jobbigt, men idag så kan jag knappt vänta tills jag åker! Jag vill åka NU, på stört! Så bara för att jag kanske ser lugn ut så betyder det absolut inte att jag är det. Moodswings på hög nivå!

Så det går väldigt mycket upp och ner för varje dag som går. Blandade känslor, som panik följt av tusen frågor "Hur blir det när jag kommer ner? Kommer någon och möter mig? Men vad knäpp du är, vem skulle möta dig? Känner du någon där nere liksom? DAH." Sitter och har diskussioner med mig själv, haha. Sen ena studen så får jag ett rus av lyckokänslor, GUD VAD STÖRT ROLIGT DET SKA BLI!! Simma med delfiner, hoppa fallskärm med Cillen, ta dykarcert, träffa maaassor av spännande människor, sola, bada, plugga något jag faktiskt VILL plugga m.m. Och sen när det ruset är över så blir jag orolig. "Tänk om mitt rum är jätte ofräscht? Tänk om det är på bottenplan och det blir invarderat av en massa giftiga spindlar? Tänk om badrummet jag ska dela med tre andra tjejer är super äckligt? Och köket då, hur fräscht är det? Och hur ska det gå med körningen, det är ju väntertrafik!!!! "

Ja, ni ser ju själva. Psykbryt. Haha. Men så pratade jag med Sofie idag som sa "det löser sig." Och det var det enda jag behövde höra. Det löser sig.

Och Martin? Ja vi får kämpa på. Det kommer bli jobbigt, det vet jag. Men håller det inte under tiden jag är där är jag övertygad om att vi hittar tillbaka till varandra sen när jag kommer hem. Och nej, jag kan inte veta om det håller eller inte. Är det en paus, kommer det ta slut blablalba? Nej, jag vet lika lite som er.

Så återigen;

Det löser sig.